Bilister

Silverpilen och jag susar runt, hit och dit. Idag var bommarna nere ute vid Marieberg och eftersom det var mitt i rusningstrafiken hann det samlas några bilar på kö både framför och bakom. Bara som att påvisa min miljömedvetenhet så vill jag bara berätta att i flertalet bilar fanns det plats för fler passagerare. Det som slog mig var att alla satt och pratade för sig själva. Ja, jag fattar att de antagligen pratade med någon i handsfree. Fast jag tror inte det, enligt min läppläsningskunskap var det en som svor över att tåget aldrig kom. Resten tror jag sjöng på någon munter melodi. Åter till den arga typen. Jag antar att den nog jobbar som hjärnkirurg och hade naturligtvis bråttom för att rädda liv. Då det tog exakt 2, 30 minuter för tåget att passera. Det verkar meningslöst att svära över tåget annars. Om man inte har något exceptionellet viktigt att utföra. Min andra spaning under dessa 2,30 minuter är att om de inte nynnande på en munter melodi utan faktiskt pratade i mobilen. Jag är väldigt förundrard över hur snabba alla var på att ringa upp eller bli uppringda. Att man har så mycket att prata om med vem det nu är. Jag hoppas ju så klart att det är nära och kära för då spricker min teori att ensamhet är ett folkhälsobekymmer. En tickande bomb. Men det mina vänner är en helt annan iakttagelse. Tack SJ för att ni höjer blodtrycket på många bilister vid järnvägsövergångarna.